Tänkte jag skulle berätta om när Perla kom till oss.

Som jag tidigare skrev skulle jag få tid av min BM för en igångsättning. Hon ringde mig på fredagen den 6 februari och berätta att jag fått tid på Södersjukhuset på måndagen den 9 februari. Inte för igångsättning..utan för undersökning och sen vad man ska göra.

Men hennes förslag var att vi skulle åka till förlossningen akut bara. Och de va just de vi gjorde. Perla hade inte rört sig på hela fredan så kl:20:00 åkte vi till sös förlossning. Vi fick ligga med CTG och allt såg bra ut. Men jag bröt i hop och bad dem göra någonting....jag tänkte inte åka hem. Så läkaren gjorde en undersökning och såg att jag redan va öppen 3 cm. Vilket förklarar allt ont jag haft. Sen gjorde hon en hinnsvepning på mig. Ont gjorde de.....hon höll på tills jag inte orkade längre. Tillslut kändes de som jag skulle spy, så vi avsluta. Efter det tog vi en promenad på söder. När vi kom hem var klockan ca: 21:30 och kl: 22 började det komma lättare värkar. Vi gick och la oss och jag kunde somna till mellan värkarna. När kl. närmade sig 7 gick jag upp och kl.9 började värkarna göra ondare och komma mer tätt och regelbundet. Men de va fortfarande 20 min emellan. Klockan 11 ringde Daniel till Södra BB och hoppades att det fanns plats och de fanns d. Men de va fortafarande lugnt, värkarna kom med  ca: 12 min mellanrum. Men gjorde j-vligt ont. Vi trodde vi ringde i god tid. Men från 12 min mellan värkarna hoppade de ner till 30 sek mellan. Helt plötsligt bara...så då blev d bråttom. Daniel ringde igen och sa att vi va på väg in. Klockan va då 12.

Efter de började mardrömmen...vi kom knappt ner till bilen. Jag skrek mest hela tiden. Grannarna måste ju ha undrat. Daniel la mig i baksätet och vi åkte mot BB. Han förstog ganska snabbt att de inte va läge att stå i nått rödlyse. De blev fort, mot trafiken och rödljuskörning. 12:10 var vi famme utanför Södra BB. En BM kom ner och skulle möta oss men hon såg fort att de behövdes en bår...så hon sprang in och hämta en.

I perferin såg jag en kvinna med stor mage och ja minns att jag tänkte"stackars henne, att hon behövde se mig". Hon höll upp dörren till oss(tror jag).

Väl inne på rummet gjorde dem en undersökning och jag va öppen dryga 8 cm. De va en hemsk kamp men 13:11 kom hon ut. Åååå vilken känsla!

Hon va röd som en liten rosenknopp....världens vackraste lilla barn.

Ett stort rött hjärta av kärlek till Daniel som tog så bra hand om mig och hjälpte när jag höll på att tappa kontrollen. Hade aldrig klarat mig utan dig. Älskar dig mest i hela värlen.

Även kärlek till BM och BM studenten som inte lämnade oss en sekund.

Men nånting jag inte va beredd på va eftervärkarna. Jag har ju haft de tidigare, men inte så här kraftiga. Dem säger ju att det blir jobbigare efter ju fler barn man har. Men de va hemskt.....låg hela natten me jätte värkar.